Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I Trastevere. Berättelse af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han bar en gammaldags pianists långa hår, hvilket i grånande
lockar ringlade mot rockkragen af nött hundskinn, och
hade en gulblek pergamentshy, i hvilken anletsdragen stodo
som en hemlighetsfull, dyster skrift. Ögonen voro stora,
stilla och svarta, sådana man ser fastade på sig ibland
ur ett fönster, där en sjukling sitter, hvilken i åratal varit
orörlig betraktare af lifvet, ögon som synas känna alla
ärenden och vägar på förhand och som konstatera alltings
upprepning utan att spegla hvarken sorg eller lycka. Men
Melkisedeks ögon tycktes så djupa, stela och svarta, som
de varit Ahasvers egna, den evige lifsbetraktarens. Damm,
rost och mögel från föremålen i hans källarlika butik
läto hans rockärmar skifta och hans händer lyste gulbruna.
Men om någon sport, hvadan detta absoluta förakt för
renlighet, skulle Melkisedek hafva skrattat sitt ljudlösa,
inre skratt, som intet sken gaf åt ansiktet.
»Människan ren! Af smuts är hon kommen och
smuts skall hon åter varda. Finnes det något, som hennes
ande icke befläckar, hennes läppar icke besudla, hennes
fingrar icke söla? Hvarifrån faller imman på rutan, fläcken
på glaset, grumlet i källan och lerspåren på gräset?
Und-fången i orenlighet, sprider och alstrar hon orenlighet,
som maskinen rök och ånga. Smuts är hennes väsens
signatur. Från barnsben gnager förmultningens ande inom
henne. Det visa vecken i hennes ansikte, vinstenen på
hennes tänder och de små mjällen, som flyga ur hennes
hår. Dammet faller öfver boken, ännu medan hon vänder
bladen, och när det lagt sitt stoft öfver pärmen, har lifvet
gått, och människans visdom stinker redan af förruttnelsen.
Så skulle Melkisedek hafva svarat och åter skrattat
invärtes, ljudlöst, utan att le, och känt en sällsam
undergångens glädje gå kall utefter ryggraden. Mellan
golftiljorna i hans bod växte fuktsvampen. Bland alla
forn-saker och lunor på hyllorna alstrades grå mögel. Rosten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
