Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vid Houfs hallar. Dikt af Erik Brogren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vid Houfs hallar.
J-Jalft i rundel stela stå
bakom som kulisser grå
pelarlika klippor.
Röd granit, af lafvar grönt
fläckad, lyser solen skönt
eller målar skuggan blå,
framför vreda vågor slå
öfver tångens knippor,
hvita gå mot scenens ramp
i ett ändlöst taktfast stamp.
Löst ur hvardagstankars klor,
ensam mänska — därför stor,
med desslikes later —
hvilar han på denna scen
af en urtids haf och sten.
Lägrad ned på ljungens flor,
mjukt som barmen hos en mor
spelar han teater
för sitt eget lilla jag;
hjärtat slår applådens slag.
»Klippor, sekler ha’n I stått,
förrän mänskofjät här trått,
kunnen dock ej svara
att I lefvat, hvad I tänkt,
då ett haf sin bränning stänkt
mot er, när när till storms det
och er naket bara flått,
ty ert långa vara
har i dödens ro sin rot;
död har blott orubblig fotl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
