Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vid Houfs hallar. Dikt af Erik Brogren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vittna, vilda, hvita haf,
du, som sett den första laf
på den sten, du holkat 1
Oro! — Du är evig mer,
allting flyter, allt som sker;
du bär skepp, som gå i kvaf,
hemligheten af en graf.
Den som har befolkat
världen, först af allt du såg;
ofödd stenen i dig låg.»
Klippan med sin ålders ärg,
hafvets fradgigt blåa färg
tiga. Tystnad isar
med sin tomhet frågarns bröst,
har ej ord och röst till tröst,
ryser i hans kylda märg. —
Då upp öfver haf och berg
ögat lyfts och prisar
Skaparn, ödmjukt hjärtas bön
af hans verk tar svarets lön.
»Innan berg och haf än var,»
— ljuder samfälldt nu till svar
som från Memnons stoder
och ur vågens mörka brus, —
»Gud var evigt lif och ljus,
mänska, du skall lefva kvar
— ty Guds ande var din far
fast natur din moder, —
än då dessa berg bli plan,
ökentorr en ocean.»
Erik Brogren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
