Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gamla Gossen. En äktenskapshistoria från Birma af Jane Gternandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Detta var i begynnelsen af deras äktenskap, men när
det fortfarit i veckor och månader, förlorade det nyhetens
behag. »Jag är så trött att jag kan digna,» sade hon
ibland, »och ändå finns det inte en munfull ris, då jag
kommer hem.»
De dagar han hörde henne tala så, föll det en sådan
ånger öfver honom att hjärtat liksom vände sig i hans
bröst, men när han ville göra det hela godt igen, kom
han bara försent med sin välmening. Hon hade redan
ställt grytan på elden, och då vattnet började puttra gick
hon ut i trädgårdstäppan och bröt ett par blommor och
stack dem i håret och frågade: »Hvad tycker du?» och
sökte upp skeden och deras båda tallrikar och diskade
dem och satte alltsammans på golfvet mellan såskoppar
och kryddor och sade: »Skatten, hjärtevännen min, kom
nu så ska vi äta.»
När de ätit, sköljde hon sina tänder — ack, sådana
tänder hon hade, hvitare än något ris i världen — och
gick ut och kastade lämningarna efter middagen åt korpar
och pariahundar. Det var en handling, som manade godt
för kommande tillvarelser, och hon tänkte ofta på sådant,
fru Hvit. Aldrig var hon nöjdare, än när hon visste sig
stå på god fot med det oblidkeliga något, som kallas
karma, och i detsamma hon trädt in i huset igen, började
hon bädda åt sig och gaf hufvudkudden en knuff och
sträckte ut sig på bastmattan och drog fotterna upp under
kjolen och mumlade: »Håhå, jaja, nu sofver jag.»
Men det fick man säga — inte sof hon så länge just.
Det var en sådan fart i henne, att hon aldrig gaf sig tid
att hålla på med ett och detsamma så många timmar i
sträck. Ingen kunde vara mer klarvaken än hon, när hon
rullade ihop bastmattan och slätade sitt hår och tog några
danssteg i ensamheten. Alltid skulle hon dansa, hon kände
sig så själaglad utan att precis veta orsaken eller ha någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
