Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Drottningen. Saga af Anna Wahlenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Som jag hört,» sade hon, »att det finns
människor, som hysa misstro mot prins Sigmund därför
att jag icke velat lyfta min slöja inför honom, så har
jag kommit hit för att säga er hvad mina ögon sett
i hans. De ha sett att på hela vida jorden finns det
ingen man och ingen furste så ridderlig, så ädel, så
god som han.
Det gick ett mummel genom salen.
»Så lyft då din slöja, så vi få se att icke dina
läppar säga ett och dina ögon ett annat,» sade den
gamle kungen.
Hon sänkte sitt hufvud.
»Jag kan inte,» svarade hon, liksom hon förut
svarat prinsen.
»Då är det ingen som tror dig.»
Och det flammade som eld under den gamle
kungens ögonbryn.
»Nej, då är det ingen, som tror dig,» ljöd det
som ett mångstämmigt eko nedifrån mängden.
Den lilla adelsjungfrun stod fortfarande med
huf-vudet sänkt mot sitt bröst. Hon tyckte att de ropade
efter hennes själ för att få se den blott och bar och
håna och bele den. Men utlämnade hon den ej, skulle
de i stället utan återvändo pina och tortera honom,
som hon tänkte på hvar dag och hvar stund af sitt
lif, och som var värd allas dyrkan och kärlek. Och
detta skulle vara hennes skuld.
Hon tog ett steg fram mot prins Sigmund och
lyfte sakta upp sin slöja öfver ett blekt skönt ansikte
med ett par darrande läppar.
Men ögonen, som hvilade på honom strålade som
ett par underbara stjärnor, och de sade honom tydligt
och klart hvad en liten ädelboren jungfru aldrig får
säga en man, ännu mindre en prins och allra minst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
