Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Droppen. Berättelse af Elisabeth Kuylenstierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
niskor ett utbrott, och då — begrafver den försiktighet och
hänsyn under sin glödande lava.
»Gamla, trofasta vän!
Kommer du ihåg, hvad Ibsens Agnes säger:
»Let at stå i Stormen stiv,
let at leve kampens liv;
o, men taenk på mig, som sidder
stilt i sorgens spurvekvidder,
mig, som ej kan döve tiden,
om jeg nok så gerne vil;
tsenk på mig, som staengt fra striden,
ej får glimt af dådens ild;
taenk på mig, hvem kun en liden
snever gerning h0rer til;
taenk på mig; jeg sidder hjemme,
tör ej mindes, kan ej glemme.»
Ja, de orden har nog mången sugit åt sig som en
ättikssvamp för torra läppar, och jag har hört dem ljuda
för mig de sista veckorna som den melodi man ej kan
bli fri från, därför att ens eget inre är resonnansbotten för
tonerna.
Du har inte hört mycket af mig på de sista åren.
Du vet bara, att sorgen kommit slag i slag som en
outtröttligt fallande klubba, och alltjämt har jag suttit här i
hemmet och krympt ihop under dess stora, svarta skugga.
Hvar skulle jag väl vara annat än hos de gamla;
syskonen ha flugit ut ur boet, och du vet, att jag också var
på väg en gång, men det blef endast en flykt i drömmen,
verkligheten hade kanske ej rymd nog för så vingstark
lycka. Våra vägar skildes. Han, som sade sig vilja vara
mitt allt, blef ett tungt minne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
