Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Phocas. Berättelse af Per Hallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tande på, hvad han ytterligare skulle kunna göra för dem,
med foten färdig att rycka fram. Men hans blick var
litet frånvarande och måste oupphörligt hejda sig, då den
öfver deras hufvud irrade än hit, än dit mot alla de kända
föremålen i hans enkla, men kära hem.
När de slutat, visade han dem in i sofkammaren och
önskade dem en god hvila.
»Hvar skall du då ligga själf?» frågade de
godmo-digt, ty de märkte, att det bara fanns en bädd i huset.
»Bekymra er inte därom, ni vänner,» svarade han.
»Nog finner jag min plats. Jag har också litet att
bestyra först.» Och så lämnade han dem.
Han gick ut i trädgården och trefvade sig fram till
en fläck på toppen af kullen, som han höll mycket af
för dess utsikt. Om morgonen, då han just skakat
blodet i muntert omlopp med arbetet från daggfallets kyla,
brukade solen springa fram där midt emot och alldeles i
jämnhöjd med en. Det var då, som om ingenting annat
fanns till i den tysta världen än himlens gyllene flammor
och den skyggt högtidliga, underligt upprörda själen, som
kände sin litenhet, men ändå visste, att den hörde med i
detta. Hela dagen var där vackrare än någon annanstans
med mjukt glidande marklinjer under gröna träd och längst
bort en blå rand af berg. Nu syntes däraf ingenting, ty
det var alldeles mörkt. Endast eldflugorna drogo sina
lysande och försvinnande nätverk af gnistor.
Phocas fann sin spade och hacka och ristade upp
grästorfven. Han tänkte litet vemodigt på, att nu kunde han
omöjligen se, om hanv skadade några blommor, men
arbetade oförtrutet ändå och lade jordrutorna försiktigt åt sidan
i samma ordning hvari de tagits upp. Det gladde honom
att veta, att platsen var så vacker vid dager.
Han gräfde gropen mycket djup, och mödosamt nog
blef det, när han stötte på den hårda leran under mullens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
