Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Diana. En studie af Jane Gernandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fullt af tack och lof och jag lyftes genom blånande
eter. Den jag älskade hade kysst mina händer — hvad
gjorde det att han tänkte på en annan än mig?
»Man kan vara fåvitsk, när man är så där ung
— kan man inte det, säg? Ett par dagar efteråt såg
jag den andra och hon var blond som jag, men det
var alltsammans. Hon föreföll inte så litet högdragen
och hade ingenting, ingenting, hör du, af allt det han
och jag brukade söka hos George Sand och Musset. Ja,
det . . . kom han nog också underfund med.
Barones-san berättade mig för ett par år sedan att han blifvit
madame Jancourts älskare. När hon talade 0111 det,
skrattade vi båda två så där världsklokt öfverseende
som man ibland kan göra, och hon tilläde i
förbigående att hon hoppades att han var lycklig.
»Lycklig . . . Nej, ånej, det var han nog inte.
Därtill fordras allt något annat. Fråga Diana . . . Tror du
inte att hon vet det? Tror du inte att vi visste det,
när vi läste Musset och George Sand och sutto och
gladde oss åt ögonblicken före och efter solnedgången,
därför att det är den stund på dagen, då man står
naturen närmast och tränger djupast in i sitt eget jag?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
