Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Doktorn. Novell af Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ner sig frisk, när han får sina sjukliga begär tillfredsställda.
Var inte stillheten, mörkret, allt det igengrodda och
bort-döende i detta lilla kråkvinkelsamhälle för Liepe hvad
opiet är för den kroppsligt plågade? Han trodde att han
botade sig, när han bedöfvade sig. Vägen till hälsa gick åt
dagen, men hans vägar ledde inåt och han lefde för
half-rullade gardiner. Hans värld var icke befolkad med
lefvande varelser.
»Hvad som stannat allra klarast i minnet från
Stockholm är vårkvällarna däruppe. Det var någonting
ohyggligt. Att jag inte blef galen — galnare än jag är — af
det där likljuset var märkvärdigt. Jag skämdes för mina
medmänniskor; hur de sågo uti Fula och smutsiga, som
en hop onda eller förskrämda djur. Och alla fönster
stirrade på en som brustna ögon . . .
På den tiden hade jag bara en verklig helgdag om
året, och det var när lyktorna tändes.»
Han blef afbruten. Någon hade öppnat grinden, och
i den alltjämt tilltagande skymningen närmade sig en figur
med danssteg. Det såg ut som han dansat menuett. När
han kom fram till vårt bord, gjorde han en komplimang,
strök af mössan ända till jorden och spritade ut med fingrarna.
»God dag, baron,» sade Liepe. Och så
presenterade han.
Den främmande räckte mig pekfingret och
långfingret; han blef rak i nacken som om kragen i hast växt
till sin dubbla höjd. Och ett ondskefullt leende, som
skulle föreställa förbindligt, blottade ett par långa, gula
framtänder. Därpå slog han sig ner utan vidare, och nu
såg jag att det var samme man, som stod i porthvalfvet
och hälsade i förmiddags. Jag började förstå hur det var
fatt med honom, och alltsammans, ödsligheten, dunklet
och den fnoskige, gick ihop till ett hemskt och förvirradt
intryck som jag satt och njöt af på ett sätt.
8. — Svea 1904.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
