Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Minnen om Per Staaff. Svenska Akademisången och dess förhistoria. Af Gustaf af Geijerstam. Med porträtt af Per Staaff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ännu kan jag erinra mig den genomborrande blick,
med hvilken Per Staaff betraktade mig under vårt första
samtal. Ej ens hvar detta ägde rum minns jag längre,
endast blicken har bibehållit sig i min erinring. Den var
i hög grad karaktäristisk för mannen och betydde: »Det
är inte nog med att ha skrifvit en liten bok. Jag vill
först veta, hvem du är, och hvad du går för.»
Den oförmåga att låta andra se sitt innersta, hvilken
alltid utmärkte honom, gjorde också med mig, att jag
länge fick umgås med Per Staaff, innan jag förstod honom.
Det bästa hos denne man fick jag ana mig till, jag som
andra, och först sedan år gått, lärde jag mig till fullo
uppskatta den vän, jag småningom vunnit. Värmen i
hans känsla, varsamheten och grannlagenheten i hans
vänskap, resignationen inför det egna ödet, trofastheten i denna
så egendomligt sammansatta karaktär — allt detta var
egenskaper, hvilka ej genast trädde mig tydligt till mötes.
När jag undan för undan upptäckte dem, kommo de som
sol och värme öfver ett redan förut i sig intressant
landskap. Man blir tacksam inför sådant, och människor af
den arten tillhöra de bästa, om också långt ifrån de
personligen lyckligaste.
När jag nu vill berätta ett par minnen om Pelle, vill
jag erinra om hans ovanliga förmåga att både känna och
sprida glädje. In i det sista bibehöll han under många
motigheter denna egenskap, och äfven bland dem, som
icke kände honom närmare, hade mången njutit däraf, utan
att tänka däröfver, som fallet ofta är gentemot dem, hvilka
äga förmåga att roa. I yngre år var dock Pelles glädtighet
— jag kallar honom så, ty vi, som voro hans vänner
och kamrater, kallade honom aldrig för annat — känd
endast af ett fåtal. För utomstående gick han och gällde
som en skarp och farlig kritiker, samt en kall natur, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
