Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Minnen om Per Staaff. Svenska Akademisången och dess förhistoria. Af Gustaf af Geijerstam. Med porträtt af Per Staaff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
berättade man. att Pelle var den gladaste man, som
någonsin suttit i ett lag, tog folk sådant som ett dåligt skämt.
Hvad han kunde vara glad, och hvilket behof den
mannen hade att känna glädje! Just för att hans eget
behof däraf var så starkt, måste han sprida glädjen äfven
till andra, måste anstränga sig att liksom med våld rycka
andra med sig, lifva och elektrisera dem, låta sin egen
munterhet smitta och genljuda i andras skratt. Därför
kunde han också dela med andra, icke blott sorgen, utan
på fullt allvar glädjen. Detta är sällsyntare, än man tror,
just därför att det hvilar på en stor omöjlighet för allt
småsinne.
Aldrig har Pelle tagit vänskapligare och lifligare del
i någon glädje- och orosperiod i mitt lif än vid den tid,
när min äldste son föddes. Det var en långsam och
tåla-modspröfvande tid, på den grund att den ofödde ynglingen,
som ju stundom händer, lät vänta på sig i öfver tre
veckor. Jag tror, att Pelle under dessa veckor hade den
förestående tilldragelsen i sina tankar åtminstone en gång
om dagen. Ty aldrig kunde jag möta honom, utan att
han som hälsning framkastade ett innehållstungt: »Nå?»
Och det gick inte många dagar, under hvilka han icke
lät höra af sig på ett eller annat sätt. Alltid med någon
rolighet i följe. Pelle var nämligen uppfinningsrik i den
vägen. När han kom hem, hvilket skedde ofta, var hans
stående fråga till den blifvande modern: »Hur må
tvillingarna?» Eller också: »Det här är bara inbillning och
bedrägeri. Jag ska tala med doktorn.»
Själf var jag på denna tid teaterkritiker och måste
vara hemifrån oftare, än min hustru fann muntrande. Så
mycket strängare höll hon i stället på, att jag höll mig
hemma de aftnar, jag var ledig. Och detta var en ovanlig
form af husarrest för mig, hvilken den tiden var 28 år
gammal och lämnade föga öfrigt att önska i fråga om
lefnadslust och glädje i kamratlifvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
