Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - När tiden är ute. Skiss af Elisabeth Kuylenstierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vudet mot armarna och snyftade ängslande tröstlöst.
Han visste knappt själf af sina tårar; det var ej den
gråt, som lindrar och lättar, bara ett okufligt utbrott
af förtviflan öfver att ha mistat något för alltid.
Han tyckte, att modern fått taga all sorgens börda
med sig i grafven, och det gjorde honom så ondt om
den gamla, trötta, som ej fick sluta ögonen i blid ro.
De hade brustit, medan längtan ännu sträfvade att
hålla dem klara och öppna. Stackars lilla mor!
Lave reste sig och kom att se ut genom fönstret;
där öfver gården gick ett bredt grönt band af hackadt
granris. Han tyckte sig se den blomsterhöljda kistan
skrida fram.
»Å, så mycket blommor,» hade någon sagt.
»Så mycket blommor!» Lave strök med handen
öfver pannan och ögonen. De blommorna skulle mor
haft, medan hon lefvat, och de skulle gifvits henne af
älskande händer — han själf skulle inte varit så njugg
då. Han greps af en förlamande trötthet: medvetandet
att ingenting förmå, att ha kommit för sent, och sjönk
ånyo ned i länstolen med den lilla blå boken mellan
händerna.
Elisabeth Kuylenstierna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
