Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - “La Pazza“. Ett reseminne af Ernst Lundquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”LA PAZZA.”
Ett reseminne af ERNST LUNDQUIST.
Då vi kommo tillbaka till Rom från vår utflykt söderut,
hyrde vi oss ett rum vid via di Porta Pinciana, snedt
emot villa Maltas höga terrassmur med sina berömda
dra-perier af rosor. Nära till Monte Pincio, det var
hufvud-saken. Rummet var möbleradt med en viss pretention:
stolarna och soffan prunkade med kolossala gula
markiskronor broderade på juteväf, en antydan, att vår värdinna,
signora Geraldi, som hon kallade sig på dörrskylten, var
född någonting.
Man fick genast intryck af pauvre honteux, då man
såg henne. Hon var liten, genomskinligt mager och blek,
med gråstrimmigt hår och ett par underliga skygga ögon,
som ständigt tycktes vara på sin vakt mot något, man
visste ej hvad. Hon sade ej mycket, och det var, som
om hon tveksamt vändt hvarje ord på tungan, innan hon
släppte det ifrån sig. Då vi träffade henne första gången,
talade hon franska — en mycket korrekt och vacker
sådan — och tycktes bli besviken, då jag upplyste, att vi
föredrogo italienska. Det låtsade hon sedan regelbundet
glömma hvarje gång vi talades vid. Förmodligen kände
hon ett behof att visa, att hon var en dam med god
uppfostran, eftersom hennes stackars gamla trådslitna klädning
så föga kunde hjälpa henne att uppehålla sin aristokratiska
värdighet. Hon behandlade för öfrigt hela hyresaflaren i
en ton, som om det uteslutande var för roskull eller af
kristlig barmhärtighet som hon upplät en del af sin vå-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
