Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gumman som breder ut skuggorna. En saga af Hugo Gryllander
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gumman som breden ut skuggorna.
En yngling kom en kväll hem till sitt ensamma rum.
Han var missmodig och förbittrad på lifvet, ty han
hade rönt en svår motgång. När han fått lampan tänd,
sjönk han ned i soffan och mumlade:
»Det är outhärdligt. Jag är verkligen den
olyckligaste människa på jorden!»
Han skulle helt visst tänjt ut sin klagan än längre,
om han ej afbrutits af en svag, fin röst från ett af
rummets hörn. Den kvittrade liksom gäckande:
» Hvilken sj älföfverskattning!»
Ynglingen spärrade upp ögonen i högsta förvåning
och såg dit hvarifrån ljudet kom. Var det en fågel, som
talade, eller drömde jag bara, frågade han sig. Han
stirrade in i vrån men upptäckte först ingenting annat där än
en mycket svart skugga. Omsider skönjde han något
mer än skuggan, någonting ovanligt. Det var som en
liten, helt liten skepnad, en gumma, stor ungefär som ett
femårsbarn. Hvassa skelettkonturer under en luftigt fin,
hvit slöja, armar oändligt långa och tunna, en blandning
af frånstötande och lockande, ett vidunder, en drömbild.
Ynglingen skådade med intresse den ovanliga synen,
och hans undran växte, när den lilla gumman började
speta uppför väggen, som en väldig spindel, och fortsätta
sin väg på taket öfver hans hufvud. Han såg då, att hon
drog något efter sig, liksom en svart matta eller en väfnad,
alnsbred, just som en golfmatta. Hon hade flere rullar
under ena armen, och, när hon kröp fram, vecklade en
af dem upp sig och fäste sig i hennes spår. Tjockt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
