Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dödsrunor, med 8 porträtt - August Meissner, af Birger Schöldström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lustigt och fyndigt sätt visste inblanda och populärt
musikaliskt föredraga visorna för dagen, ej ens försmående den
rena slagdängan. En »tonmålning» vägrade han dock alltid
att spela, den en tid epidemiskt rasande »Kväsarevalsen»,
hvilken ju eljes själfvaste herr Petersson-Berger smält; till
den sade Meissner absolut: nej! »I Sveasalen spelte de
eländet, och därför brann den salen upp», förklarade han.
Icke därför, att han hade något emot den gamla
trestegs-valsmelodien i och för sig själf, utan emedan han med
rätta ansåg, att den samma blifvit ett uttryck för det
simplaste, smutsigaste, för la canaille i det svenska
hufvudstadslifvet.
Förutom de populära aftonunderhållningarna i Berns’
salong anordnade Meissner under åren 1872—78 i samma
lokal, där liksom förut i Helsingfors, en serie
symfonikonserter. Dessa konserter, hvilka ägde rum
söndagsmiddagarna, omfattades med talrika besök af den musikälskande
publiken och bidrogo i hög grad att utveckla och höja
denna publiks smak. Och att konserterna upphörde,
berodde icke på bristande intresse från allmänhetens sida.
Det var eljes, i förbigående sagdt, dessa symfonikonserter
som föranledde Meissners inkallande till ledamot af
Musikaliska akademien.
Under allt detta musikaliska arbete kommo åren,
gingo årtiondena. August Meissner blef en man, som hela
Stockholm kände, och om hvilken aldrig hördes annat än
nobelt, godt och hedersamt. Vid flere tillfällen tog sig
erkännandet af hans personliga värde och den vackra
insats han gjort i vårt musikaliska lif yttre uttryck: både
vasaorden och litterismedaljen prydde hans bröst och
talrika lagerkransar hans väggar. Gemytlig, angenäm och
hjärtlig i sitt umgänge, vann han personliga vänner som
få. Men särskildt var det i en krets, han trifdes —
schack-spelarnes. I åratal voro öfre rummen i Berns’ salong ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
