- Project Runeberg -  Svea folkkalender / 1905 /
16

(1844)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tre novelletter af Gustaf af Geijerstam - I. En annans barn

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Som hon sagt detta, sköt en båt fram långt ute på
fjärden. Seglet hade krympt ihop, när det refvats, så att
det såg ut som ett litet obetydligt stycke duk, och dock
krängde båten starkt för den hårda vinden.

Kvinnan blef lugnare, när hon såg båten.

»Nu kommer Johan,» sade hon. »Då går jag in.
Jag törs aldrig visa honom, att jag är rädd. Han tål det
inte.»

Snabbt försvann hon uppför backen. En stund senare
låg båten i hamn, och Johan gick liten och senig samma
väg, som kvinnan hade gått. Ryggen kröktes under
tyngden af de våta näten, som voro fulla med tång.

Två dagar senare packade jag in, och Johan skulle
själf segla mig öfver till fastlandet. Innan jag for, gick
jag för första gången in i stugan, där familjen bodde, för
att säga farväl åt Thilda, medan Johan rustade båten.
Thilda var sysselsatt med tvätt, och en stor kittel kläder
kokade öfver spisen.

I en blink såg jag här hela denna kvinnas lif.
Tyngden, osäkerheten i hennes ställning, dubbelheten, skefheten,
fattigdomen, det omöjliga — allt på en gång. Jag kände
mig både beklämd och tankfull, och som jag stod där,
talande om väder och vind och tackande för vänlighet
under de par veckor, som gått, önskade jag att åtminstone
kunna säga något af det, man gärna vill säga, men sällan
kan, och som, äfven när man lyckas uttala det, aldrig
hjälper.

»Hvad menade ni med det ni sist sade mig?» frågade
jag till sist. »Det, att ni aldrig kan komma loss?»

Samma lugna känsla af ett faktum, som icke kan
ändras, återkom på kvinnans ansikte och i hennes röst,
när hon svarade:

»Han har fyra barn, det yngsta är nu tre år och det
äldsta knappt tio. Dem kan jag ju inte gå ifrån.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:23:29 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svea/1905/0021.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free