Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tre novelletter af Gustaf af Geijerstam - II. Den gamla byn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gick till stugan, där mannen, som var barnets far, bodde
och sade honom faderns ord. Ingenting förde hon med
sig mer än barnet och ett knyte, i hvilket hon bundit
samman de kläder, hvilka voro hennes, och den enda bok,
hvari hon någonsin läst.
Mannen tog gossen på sina armar, kysste honom och
log. Han gick före henne in och var lycklig nu, emedan
han förut sörjt öfver att icke kunna vara sin älskade nära
i hennes nöd.
Följande dag tog mannen det lilla han ägde och
klöf-jade det på sin häst. Bössa, verktyg och kittel hade han,
varma täcken och en sofsäck af skinn.
»Här kunna vi ej stanna,» sade han.
Kvinnan förstod honom. Samman vandrade de bort
genom skogarna, kvinnan satt på hästens rygg med barnet
i famn, och mannen ledde hästen vid tygeln. När hästen
tröttnade, steg hon af och gick, medan mannen bar barnef
i sina armar.
Det var tidigt på våren, och nattetid var kylan stark.
Norrut gingo de, och på bara marken redde de sitt läger. På
den sjunde dagen kommo de till åbrädden, där nu byn ligger.
Solbeglänst låg älfven framför dem, och utför
sluttningen sågo de en äng, där gräset börjat att grönska.
Då lyfte mannen bördan från hästens rygg och sade:
»Här skall Gud skänka oss ett hem. Här föraktar
oss ingen.»
I samma stund förekom det kvinnan, som om hon
tänkt detsamma, och det syntes henne en lycka, att
människorna förskjutit dem båda. När mannen dragit samman
en rishög, gjorde kvinnan upp eld, och under bar himmel
steg röken från den första härd, där två människor sutto
samman i vildmarken med ett barn, som sof vid elden.
Åter brann sommarsolen öfver de bådas lycka, och
då onda ord ej längre nådde dem, kände de ingen synd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
