Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Stationsinspektoren. Novell af Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stationsinspektoren.
Det hade blåst hela dagen och nu i skymningen hade det
tagit till att gloppsnöa Slätten plånades ut; i den
hvirflande tjockan, som fyllde allt, försvann kontur efter
kontur, ljusprick efter ljusprick. På banvallen vräktes
drifvorna upp som hvita vågkammar, sopades bort och
formade sig till nya. Om det höll i sig så här, fick man
väl ut med plogen i morgon igen . . .
Tomson satt ensam på expeditionsrummet. vid
godslistorna. Det var en medelålders man med starkt, benigt
ansikte och med kylskador på näsa och kinder. Pannan
hade ett långt ärr öfver högra tinningen, och när han lyfte
upp den och lade de sammanknäppta händerna framför sig
på bordet och såg ut med en smal blick under gråtofsiga
ögonbryn, liknade han en lots. På stenplattan vid
kakelugnen låg en hund och sof, och i nischen stod en mugg
med varm mjölk. Tomson slog i ett glas åt sig,
gnuggade händerna och gick tillbaka till sina papper.
Nu började Morseapparaten knacka; det lät som en
liten ifrig och stammande gumröst. Tomson for upp, glad
åt ljudet. Han lefde alltså, och man ville honom något,
världen visste att han fanns där, i snön och mörkret, han
var icke begrafven, han var en människa, som kunde höra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 23:23:29 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svea/1905/0037.html
