Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stationsinspektoren. Novell af Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och tänka och förstå. Jo, visst förstod han. Stoppa
94:an, till 16 hade passerat. Godt, skulle ske — han
upprepade ordern, allt var klart och den lilla hammaren
lade sig stilla igen på sin remsa. I tystnaden hördes nu
blåsten som en flåsande bälg, som drog in och stötte ut
vädret med jämna mellanrum. Hunden skällde smått i
sömnen; han hade ett annat läte, än när han var vaken.
Tomson tog en pris snus och lade händerna på bordet
igen, röda och sammanknäppta. Hans lotsblick spanade
genom dimmor utan att få något fäste.
»Du får se till att det blir något gjordt, gamle Tom,
manade han på sig själf. Men han rörde sig icke.
Han satt och tänkte på det som han alltid brukade
tänka på, när han var ensam, på hustrun som var död
efter blott två års äktenskap, strypt af ödsligheten härute
— för skört virke, kunde inte få sol nog, sade ingenting,
gick bara bort. Men han tyckte, att han talat med henne
ändå utan ord, och när hon inte fanns mera, hade det
först blifvit riktigt tyst. Så hemskt tyst. Och allting
hade blifvit större och tommare och svårare att komma
till slut med; det var som själfva slätten växt på något
vis. Han hade sin dotter kvar, det var sant — hon hette
Edele efter ett namn i en dansk roman, som modern alltid
läst i — men hon var så klen, hufvudet var inte bra.
Och hon hade krampanfall och såg syner. Hennes ögon
kunde skrämma honom ibland, så att han såg bort, men i
tysthet dyrkade han henne och förebrådde sig, att han inte
sysselsatte sig tillräckligt med sitt barn.
Han var trettio år, när han fick stationen och gifte
sig; nu var han fyrtiofyra. Fjorton år med ett par
månaders värme och sol om året och resten regn, köld, snö.
Man blir gammal af sådant, gammal till själen mest, och
man får inte mycket att säga och skrattar inte i onödan.
Men man får liksom skarpare ögon och öron i ensamhe-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
