Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stationsinspektoren. Novell af Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
upptäckt, att alla armar och ben funnos i behåll och att
de således fortfarande tycktes lefva Det kunde ha varit
värdt att se hur det gått till i deras hjärnor i det
ögonblicket, men om några veckor eller några månader skulle
de i alla fall inte tänka mera på saken utan dricka sitt
kaffe och tala illa om hvarann liksom förr.
Men för många hade det blifvit punkt och slut. Äter
såg Tomson för sig den ilande raden af upplysta kupéer
med nickande hufvuden i. Den tjocka herrn med
drägel-läpparna och säckarna under ögonen hade fått en knuff
in i evigheten, medan han höll på att skrufva locket af
sin konjaksplunta. I ett hörn satt ett älskande par, han
tog just hennes hand och kysste den och sade: jag älskar
dig nu och all. . . och sedan blef det ingenting mer, kanske
en liten osanning mindre i stället.
Och allt detta hade han gjort, han, Jesper Tomson,
som för en timme sedan var en aktad och värderad
samhällsmedlem. Nu hörde han till dem som skulle straffas,
var likställd med folk, som slagit ihjäl sin nästa, och i
den saken kunde ingenting ändras. Det gick kvickt med
ommaskeringen här i världen — Tomson pratade med sig
själf, under det han kraflade sig fram i snön. Han
försökte tänka sig in i hvad som skulle komma, men tanken
stötte bara emot något hårdt, kallt som icke gaf vika
och icke släppte igenom något. En vägg af is, som han
bar inom sig. Jag är ju död, sade han sig. Hela hans
jag var paralyseradt, och han tyckte att man borde kunna
sticka i honom utan att han skulle känna det.
På afstånd såg han nu ljusen från stationsfönstren,
klara och lugna. Det hade slutat att snöa, och blåsten
hade sackat af. Kölden steg; en månrispa klöf itu
skyarna. Tomson stannade och lyddes. Rop och buller
korsade hvarandra; han inbillade sig höra jämmerstön också,
men var icke säker. Och långsamt, med steg som i sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
