Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den syndiga, gamla människan. Skiss af Anna Wahlenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
besök som brukade afläggas af Malvina Linderot, och det
var ingen som kom så ofta som hon. Hvarje vecka infann
hon sig säkert en gång, men nu på senare tid hade hon
ibland till och med kommit två. Och Helfrid hade en
sådan ohjälplig antipati emot henne.
Det var i alla fall synd om henne, stackars Malvina.
Hon var en gammal mamsell, som varit vacker och
bort-fjäsad i sin ungdom och inte blifvit gift, bara därför att
hon varit för nogräknad och valt för länge, sade hennes
bekanta. Nu bodde hon på Hemmet för gamla
borgar-döttrar och hade ett trefligt litet rum med egna möbler,
men trifdes icke där. Det var alldeles omöjligt att umgås
med de andra pensionärerna, påstod hon. De voro
kälk-borgerliga, riktiga brackor allesammans, och den som hade
bildning, karaktär och själsförfining kunde må illa af att
endast behöfva se på dem. Därför gick hon i stället
omkring och hälsade på sina bekanta för att söka sin andliga
föda och den kroppsliga med för resten. Det fanns
gud-skelof passabelt folk utom fängelsemurarna som hon sade, och
så länge hon lyckligtvis var en kärkommen gäst hos dem, var
hon då inte tvungen att beblanda sig med dem därinnanför.
Nu var det emellertid en sak som kanske gjorde sitt
till att Malvina och de öfriga gamla borgardöttrarna hade
något svårt att förstå hvarann, och det var att Malvina
var betänkligt döf. Man måste luta sig intill henne och
skrika henne i örat om hon skulle höra något, och det
hindrade det fria tankeutbytet en smula. Ja, mången
undrade nog öfver hur Malvina under dylika förhållanden
så väl kunnat komma underfund med att medpensionärerna
voro sådana äkta brackor. Men det gaf hon aldrig någon
förklaring på. Och ingen frågade heller, ty det kan gå
lätt nog att själf bli hållen för bracka, om man inte förstår
att andra äro det. Och så satt man där och skrek henne
i örat för gammal bekantskaps skull och log emot henne,
5. — Svea 1905.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
