Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den syndiga, gamla människan. Skiss af Anna Wahlenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Ja,» sade hon. »när Helfrid hade gått var det som
om mina ögon plötsligt blifvit öppnade af en osynlig makt.
Herre Gud, tänkte jag för mig själf, hvad är det ändå i
det stora hela att fästa sig vid? Låt oss inte vara
små-sinnade! Låt oss inte vara brackor! Nog vet du, Malvina,
att Augusta i alla fall håller af dig och är hjärtligt glad
att få se dig, om hon också någon gång kan vara litet
nervös och kinkig. Inte ska en sådan gammal, god vänskap
ta slut för en struntsak. Och så gick jag.»
Och så tog hon af sig kappan. Och så stannade hon.
Men däremot var det Helfrid som åter satte på sig
sina ytterkläder. Hon hade nu en gång fått den vanan
att försvinna när Malvina kom, och hon kunde icke vänja
sig af med den. Men under det hon knäppte handskarna
stod hon och såg på sin mor, där hon satt i soffan
bredvid Malvina.
Hvad hennes hvita hår var luftigt och vackert! Hvad
den hvita, krusiga mössan klädde henne! Men skimret kring
det glada, milda, gamla ansiktet kom icke från allt detta
hvita. Det kom nog längre inifrån
»Jag står och ser på dig, lilla mor,» sade hon och
kysste henne. »Jag tycker du har som en gloria
omkring dig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
