Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hellen Lindgren. Minnesord af Gustaf af Geijerstam. Med porträtt af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ännu en namngifven) betecknade »tanken inom den
samtida svenska kritiken». Därmed torde det ord vara sagdt,
som ställer den alltför tidigt bortgångne på hans rätta plats
inför samtiden.
Hellen Lindgrens hela personlighet präglades af en
försynt nobless i tanke och åskådning, som låg i hans
natur och understöddes af en med hvarje år stegrad
bildning. Denna bildning var af det gedigna slag, som
genomtränger människan och verkar omedelbart. Läsaren af
hans verk erfar inflytandet häraf på hvarje sida. Den, som
träffade människan, njöt af denna sällsynta förening af
odling och natur. I samtal som i skrift undvek Hellen
Lindgren gärna superlativerna. Genomträngd som han var
af öfvertygelsen, att människan »förstår endels», undvek
han att profetera, och man skall finna, att när det gällde
samtiden, gjorde han allvar af den kunskap, som sade
honom, att eftervärlden ser med andra ögon än vi. Därför
utnämnde han icke storheter, men erkände alltid det
betydande. Därför blef han en lidelsefullt opartisk, som
älskade det mänskliga i dess högsta typer, men utan att
ställa grader efter sin personliga smak, hvilken han städse
betraktade som en privatsak. Han var en mild och
rättvis kritiker, därför att han städse underkastade sig själf
den strängaste räfsten. Fåfängt skall man i hans kritik
söka efter småsinnets elakhet. Det hade där ingen plats,
emedan sådant icke fanns i hans själ. Andligt förnäm
som han själf var, var också hans författarskap sans reproche.
Aldrig glömmer jag, när Hellen Lindgren en gång läste
upp en uppsats för mig för att erfara min mening, om
han ej ändå den gången »varit för elak». Han blef nästan
ond, då jag ej kunde låta bli att le. Omdömet var i
själfva verket så mildt i formen, att blott en ömtålighet
som Lindgrens skulle tvekat inför att uttala det.
Jämsides med den andliga förfining, som utmärkte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
