- Project Runeberg -  Svea folkkalender / 1905 /
122

(1844)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hellen Lindgren. Minnesord af Gustaf af Geijerstam. Med porträtt af Hellen Lindgren

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

bättre tolka, hvad vår litteratur i honom förlorat, än en
vän efter hans död kunnat göra i dessa kortfattade
anteckningar.

*



Redan 1878 lämnade Hellen Lindgren vid 21 års
ålder Uppsala för Stockholm, där han sedan var bosatt
ända till sin död. De år, han för att icke behöfva skiljas
från sin mor, bodde vid Tomteboda, ändrade intet i detta.
Hufvudstaden var och förblef hans hem, liksom
studiekammaren var den plats, där han trifdes bäst. Lika rikt
som hans inre lif var, lika fattigt var det på yttre data
och händelser. Från det år, då han lämnade universitetet
och tifl den dag, då hans första bok utkom, förgingo ej
mindre än sexton år. Slår man upp den lilla förträffliga
essaysamlingen »Vittra stormän», finner man, att den var
tryckt 1894.

Under dessa år och de, som sedan följde, lefde Hellen
Lindgren det studie- och kamratlif, som var honom eget.
»När det blir vår», sade han mig en gång, »och solen
börjar skina varmt, då har jag ibland svårt att gå ut. Då
öppnar jag fönstren och låter luften strömma in, läser och
tänker eller går bara omkring i mitt rum och njuter. Jag
tror aldrig jag njuter mera af våren än då.» En
inbillnings-människa var han, en känslomänniska ock, därjämte äfven
på visst sätt en förståndsmänniska, till och med i praktiska
ting. Sammansättningen i denna rika natur var afvägd
med mått, som gjorde honom olik alla andra, helt och
håilet en människa för sig. Medvetandet därom hade han,
men skygg och ömtålig, som han var, rörde han sällan
vid denna sida af sitt väsen. Han satte värde på att veta
den respekterad och förstådd, men såg helst, att han själf
slapp vara meddelsam om sådant. Däri låg Hellen
Lindgrens egendomliga art af stolthet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:23:29 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svea/1905/0135.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free