Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Där lifvet har sin talan. Dikt af Sigge Almén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hvi skall jag lyda strax hans bud?
Hvi är jag slaf åt åren,
de växlande? Hvi skall i skrud,
så grannlåtsgrann, jag stånda brud?
Jag har ej bedt om våren.
Hvi skall jag låtsas vara glad
åt vårens tid, den sköna?
Och stå i narrdräkt på parad
med smärtsamt närda unga blad
i hånfullt hoppets gröna.
Om sommaren, den torra, bär
jag feberaktigt röda
och onaturligt granna bär.
Min saf, mitt hjärteblod det är,
hvaraf de heta glöda.
Se’n kommer hösten, gycklargrann,
med dödsdans öfver lifvet.
Det sköra flor, som våren spann,
som sirades, då sommarn brann,
med våld blir sönderrifvet.
Min bruddräkt yr som annat fnugg
i smuts för höstvindskåren.
De röda bär som blodregnsdugg!
Jag längtar känna yxans hugg!
Jag har ej bedt om våren.»
Sigge Almén.
–-*–––
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
