- Project Runeberg -  Svea folkkalender / 1905 /
160

(1844)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - På sluttningen. Skiss af Fanny Norrman

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Han vet ju inte, att man kan måla en myr, men
han inser, att Ni är omöjlig på en myr. Aldrig i lifvet
skulle han vilja gå i sällskap med oss, om han inte fick
betaldt.»

»Du pratar.» Byrådirektörens tonfall var en
hårsmån stelt. Amerikanskan skrattade.

»Nej, kan du säga, hvad det skulle vara för ett
nöje för honom? Och humorist, det blir man inte häruppe.»

»Nej, det skall gudarna veta,» sade artisten med känsla.

»Men titta nu, om det inte är vackert.»

Hon pekade ned mot myren. Himlen hade mulnat.
Det gröna nedanför fjället hade djupnat i färgen. Alla
markens skuggor hade fått en stark dragning åt mörkblått.
Många mil borta i en fjällsänka flöt en glanslös, blyfärgad
älf. Rägnmolnen, som skimrade krithvita mot den plötsligt
gulgröna himlen, började omärkligt skjuta fart och
kastade nyckfullt och djärft sina skuggor på fjällsidorna.
Alla skrefvor, som legat och sofvit i solen, hade vaknat
och tittade skarpt. Den närmaste fjällsluttningen låg i
starkt ljus. Björkskogen hade flutit ihop till en
enfärgad, giftig grönska, och midt i det gröna sträfvade
barrträden uppför berget som en hop stickande svarta
gestalter. Luftens klarhet var vidunderlig.

Artisten satt tyst. Amerikanskan såg ömsom på
honom, ömsom på utsikten. Han hade rynkat ögonbrynen,
och hans blick var skärpt som en målskytts.

»Nehej,» sade han till sist. »Fast det är egentligen
superbt.»

Den lilla amerikanskan skrattade till. Det var något
i hans utrop, som tvingade henne. Artisten gaf henne en
förvånad blick, som om ett ögonblick gaf vika för en
bekymrad.

»Det måtte väl aldrig ge sig till att bli rägn? Det
vore månljust. Hör nu han, blir det rägn?

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 23:23:29 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svea/1905/0185.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free