Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vaktombyte. En saga af Helena Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Krig!» ropade Nyåret med förfäran. »Finns
kriget ännu på jorden? Och på de andra planeterna
tror man att jordefolket nått så långt i fullkomlighet.
’Där,’ säga folken på de andra kloten. ’Där nere
på jorden mördar ingen den andre. Där har man
längesedan glömt till och med hvad ordet krig betyder.’»
Det gamla året svarade blott med att utbryta i
skratt. Och hennes skratt lät så högt och klingande
i den kalla natten, att det skallade högt upp öfver
jorden. Det såg ut som om alla stjärnorna blinkade
med ögonen af förskräckelse.
»Ja, nu måste jag gå,» sade hon därpå hastigt.
»Jag känner på mig, att midnattstimman sväfvar öfver
oss.»
»Och hvsfct skall du ta vägen?» frågade det nya
året mildt. Det tycktes henne så synd om det gamla
året.
»Bort till asylen, där alla uttjänta år ha sitt
ålderdomshem och där man sitter och ordnar
räkenskaperna till det stora årsslutet, då vi skola fram inför
vår Herre och visa böckerna,» sade det gamla året.
»Farväl då!» sade Nyåret mildt. »Vi ses igen!
inom kort!»
Hon viftade med handen, och det gamla året
viftade tillbaka.
I detsamma började alla jordens klockor att ringa
till midnatt. Först slogo de tolf, dofva slagen, och
därpå började ett pinglande och ett dånande af
millioner stora och små klockpr, som ringde in nyåret,
medan sorlet af människorösterna blef allt mera och
mera högljudt. Det nya året lyfte på nacken och
log. »Hör, hur de ringa mig välkommen! Hör, hur
de jubla! De måste komma att hålla af mig! Jag måste
kunna regera människorna till fröjd och fromma!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
