Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gamla frökens födelsedag. Berättelse af Elisabeth Kuylenstierna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om mitt röda gull, så kunna de också få kröka rygg och
slita knän för det.»
Månen lyste stor och blank in på gamla fröken och
vid dess sken kunde hon se de kära familjeporträtten.
Hon nickade åt dem, särskildt åt ett: bilden af en ung
junker i adelsuniform. Det bleka, fina ansiktet såg så
trött ut i månljuset. Munnens leende var smärtsamt och
handen hvilade matt på svärdsfästet.
»Du är typen,» mumlade Lena Sofie, »du är
representanten af det döende feodalväldet; det orkar inte mera.
Gud gifve det inte lefde längre än att det finge dö inom
egna murar! Sedan blir det inte slott längre, det blir
palats med nutidens komfort. Men då är vår — de gamla
ätternas — tid ute.»
Hon strök med sin knotiga hand öfver den målade
duken, som hon velat smeka den unge junkerns barnsligt
rundade kind, så vände hon sig om och gick ut på
altanen, därifrån hon kunde se mot det lilla hvita, halft
gotiska, halft stillösa kapellet, och hennes lifliga, mörka
ögon genomträngde dunklet mellan trädgrupperna och
nådde med en klar blick fram till föräldrarnas graf.
Hon var så van att tala för sig själf, ensam som
hon gick här; också nu hviskade hon:
»Ett nytt år, ett nytt fälttåg! Jag ger mig inte.
Jag är af den gamla stammen, och ännu kommer jag inte
till er, far och mor, Botvidsås är mig kärare än
graf-hvilan, så ha vi alla älskat fäderneborgen, men så blir
den aldrig älskad mera.»
Hon lutade sig mot dörrposten, det såg ut som hon
famnat den, och hennes lilla tunna gestalt smög sig ömt
intill den alnstjocka muren. Så stod hon tills Jönsson
vörd-nadsfullt kom och hämtade in fröken för »nattluftens skull».
Elisabeth Kuylenstierna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
