Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Under vaka. Verklighetsskildring från det moderna Italien af Astrid Ahnfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sedan signor Garelli återförts från operationssalen till
det rum han tagit i besittning kvällen förut, fick hans fru
tillåtelse att komma in till honom.
Därinne härskade en mild halfdager. Fönsterluckorna
voro förskjutna, hindrande solflödet att strömma in i
rummet. Den sjukes hufvud hvilade trött mot bäddens hvita
kuddar, och det blef endast ett matt leende som besvarade
hennes hälsning. Hon tog plats i en låg länstol, midt
emot »syster Maria», som stilla och inåtvänd satt och läste
i en liten bönbok, då och då seende upp på den sjuke,
för att vara tillreds om han skulle önska något.
Endast en klockas enformiga tick, tack, störde
tystnaden i rummet. Det blef till slut outhärdligt för signora
Garelli att sitta därinne.
Oro för utgången af operationen hade hon ju aldrig
känt, då läkaren från början förklarat den vara utan all
fara. Och nyss hade han ju sagt henne, att allt gått
förträffligt, att den sjuke snart skulle bli fullt återställd.
Bra tråkiga och långsamma skulle de närmaste
dagarna blifva. Inga besök, inte den minsta lilla omväxling.
Hon kom att tänka på ett yttrande af den spirituelle
minister Lazzi, några kvällar förut. Han hade vid en stor
fest varit hennes kavaljer. Vid hennes anmärkning att det
pratades så utan uppehåll omkring dem, hade han meden
komisk axelryckning svarat: »Hvad kan ni annat begära!
De äro ju advokater hvarenda en». Och nu skulle hon
kanske under, Gud vet hur många dagar, inte få lyssna
till eller taga del i den allra minsta lilla konversation. Ty
»systrarna» lofvade inte mycket och den berömde
professorn vägde hvarje sitt ord på guldvikt. Och så detta
enformiga tick, tack, tick, tack. Det var då mer än man
kunde stå ut med.
Signora Garelli drog riktigt en lättnadens suck, då
den »syster» som förestod hemmets kök, visade sig i
dörren, sägande att middagen väntade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
