Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Under vaka. Verklighetsskildring från det moderna Italien af Astrid Ahnfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
omkring sig i luften. Hustrun lät nålar och örhängen gå
samma väg som ringarna och störtade bort till rummets
mörkaste hörn. Där kastade hon sig på knä i stor ångest.
»Jag har aldrig förstått honom, aldrig tänkt på att göra
honom lycklig, aldrig varit mild och ljuf mot honom.
Blott fordrat att han skulle göra allt för mig, endast tänka
på att göra mig lycklig. Och hvarför kom jag med till
sjukhemmet? Mest för att jag fruktade världens dom, ifall
jag blott gjorde besök hos honom då och då. Och då
tänkte jag blott på hvad — jag — skulle — ta — för —
toaletter med mig.» Hon vred händerna i namnlös smärta.
»A Gud, å Gud!» Släpande sig på knä fram emot en stol,
gömde hon sig bakom dess ryggstöd, men så att hon
kunde se den sjuke, som utmattad sjunkit tillbaka mot
kuddarna. Syster Maria vände hufvudet mot signora
Garelli och nickade uppmuntrande.
Tårarna sköljde öfver signora Garellis kinder. »Ack,
hon skulle inte nicka så vänligt åt mig, om hon visste att
det icke är oro för utgången af sjukdomen, som här
kastade mig på knä. Det kan jag ännu inte känna. Den
ängslan kan jag ännu inte få in i mitt medvetande. Det
har ju plötsligt öppnat sig som en afgrund för mig, och
jag ser att jag själf ledt mig fram till dess rand. Och
hvad var lifvet för mig innan Lorenzo kom!» Hon böjde
hufvudet i händerna, och det var som hade plötsligt ett
förhänge dragits undan från hennes förflutna lif.
Hon såg sina barndomsår förflyta på ett tungt och
enformigt sätt i hemmet, där allt mättes efter penningens
värde. Tyckte sig höra föräldrarnas missnöje öfver den
minsta utgift, ännu känna deras ovilja öfver att nödgas ge
de många barnen någon, om än bristfällig uppfostran.
Blott för en yngre bror till modern, som vistades i huset,
var ingenting godt nog.
När hon fyllt femton år, sade henne föräldrarna en
14. — Svea 1905.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
