Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dödsrunor med 10 porträtt - Emil von Qvanten, af Frans Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Efter sin kunglige väns och beskyddares död återgick
Emil v. Qvanten till sin litterära och publicistiska
verksamhet, under hvilken han efter hvartannat var medarbetare
i Svenska tidningen, i Aftonbladet, Posttidningen och
Dagligt Allehanda, dels medredaktör i Illustrerad Tidning samt
redaktör och utgifvare af Stockholms veckotidning. Som
medlem af publicistklubben var han mycket verksam för
tidningsmännens höjande både i socialt och ekonomiskt
afseende, var en af stiftarne utaf »Publicisternas
Understödsförening» och ådagalade på mångfaldigt sätt sitt intresse
för det fria ordets män och deras ställning i det allmänna.
Den varmhjärtade mannens sista lefnadsår fördystrades
af det öde, som drabbade hans finska fädernesland, hvilket
han så högt älskade, och för hvilket han drönrde om en
framtid af ljus och frihet. Men kunde han också
ingenting annat göra för dess sak, eti hade han dock gjort som för
alla tider kommer att kasta ett solskimmer öfver hans
namn — han hade skänkt det en sång, som bredvid
Runebergs »Vårt land» ljuder från finska läppar och kommer
finska hjärtan att klappa af stolthet och glädje midt under
de hemsökelser, som drabbat landet. Det är »Suomis
sång», som buren af Pacius’ toner klingar bland furumoar och
öfver skogkransade sjöar och älfvar som en hoppets och
kärlekens lofsång midt under dagens hot om en utplånad
nationalitet och trampade lagar. Och hvad en sådan sång
betyder för ett folk i nöd, det kunna vi kanske icke fatta,
men de kunna det, och på den sångens vingar bäres Emil
v, Qyantens namn ut öfver landet bortom östervåg för
oöfverskådliga tider.
Själf slumrar han nu i ro från svikna drömmar och
tåligt burna lidanden, och hon som i lifvet var hans tröst
och stöd sitter som en sörjande »Turdus Merula» vid
grafven och gläds i sin sorg öfver att skaldehjärtat vaggats
till hvila i döden. c- o _
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
