Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dödsrunor med 10 porträtt - Emil von Qvanten, af Frans Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Det är kung Karls bibliotekarie, den finske skalden
och författaren Emil v. Qvanten.»
»Han, som skrifvit ’Suomis sång’?»
»Just han. Den oförsonlige rysshataren, som
dessutom också skrifvit »Fennomani och Skandinavism» och
om »Finska förhållanden», hvilka båda arbeten för alltid
stängt porten till de tusen sjöarnas land för den eldige
patrioten. Hade den lille mannen makt som han har vilja,
så vore mycket här i norden annorlunda, ty i dessa sina
arbeten uttalade han kraftigt och djärft, att Sverige i
Krim-kriget borde uppträda aktivt emot Ryssland, och att
Finland borde ingå som en förbundsstat i den skandinaviska
unionen.»
Emil v. Qvanten hade då redan i elfva år varit bosatt
i Sverige, där han 1857 blef svensk undersåte, och där
han som hufvudman för sin adliga ätt bevistade
ståndsriksdagarna 1859—60 och 1862 — 63. Han hade redan
i hemlandet som student utgifvit den poetiska kalendern
»Lärkan» 1845 och l%49 samt ett band dikter 1851.
Öfverflyttad hit utgaf han »Lyriska dikter» 1859, »Dikter,
nya och gamla» 1880, samt utöfvade dessutom här en
liflig publicistisk verksamhet och anställdes som
bibliotekarie hos konung Karl XV, en plats som han innehade
från 1864 till konungens död 1872. Omfattad af denne
med varm vänskap och obegränsadt förtroende, sändes han
af honom under det för Danmark ödesdigra krigsåret 1864
till Köpenhamn i en hemlig, halft diplomatisk, halft
personlig mission till den danske konungen — en
sändning som lät mycket tala om sig, men hvars resultat nog
icke motsvarade hvarken den höge afsändarens eller det
eldiga sändebudets förväntningar. De voro båda poetiska
naturer, som icke räknade så noga med det praktiska lifvets
prosaiska valörer, och som därför också rönte sådana
naturers vanliga öde att se sina vackraste drömmar sköflas af
den nyktra verklighetens hårdhändta banérförare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
