Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dödsrunor med 10 porträtt - Julius Günther, af Frans Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utån att därför någonsin glömma lärarens stränghet eller
sångledarens noggrannhet. Varm och full af sjudande ifver
för sin uppgift hände det honom nog att han ibland kom
både kvinnliga och manliga liktornar litet för nära; men
när lektionen eller sångöfningen var slut, kunde han lätt
med ett vänligt ord eller ett muntrande skämt lägga en
helande salva på den sårade ömtåligheten, liksom han i
de flesta fall visste att dölja den stickande satirspetsen
under en blomma som förtog den dess udd. Nu när den
gamle sångaren och läraren är borta, går mitt minne osökt
tillbaka till kvällen den 1 mars 1878, då på hans
sextioårsdag en tät skara af vänner och beundrare samt forna
och dåvarande lärjungar samlats omkring honom och han
frisk och ungdomlig som alltid rörde sig inom den hyllande
kretsen. I den sång hvarmed tecknaren af denna
dödsruna drog sitt strå till hyllningsgärden, förekom följande
strof, som jag här vill anföra:
Har du då på lifvets bana
aldrig något motstånd rönt?
Bars hon alltid högt, din fana,
alltid utaf seger krönt?
Bättre karl än så du varit,
och nog har du ock erfarit
att ej medvind blåser jämt,
att ej alla tänka lika
och att kråkor pläga skrika,
fastän trasten flöjten stämt.
Men hvad gör det? Striden klarar
mången sak som dunkel var,
och när den ej längre varar
står som byte sanning kvar!
Ty som alltid i naturen
så i lifvet: efter skuren
kommer sol i kvällens stund,
och då dofta blomsterkalkar,
himlen ler och vinden svalkar,
fåglar slå i skog och lund!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
