Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rikedom. Novell af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kamin. Han talade om hästar. Det var ett ämne, som
intresserade många, och till hvilket äfven de ointresserade
lyssnade med aktningen för andras religion. Han talade
om hästar, hästars härkomst, segrar och nederlag, hästars
öden och lynnen. Han slöt melankoliskt:
»Men när människan som jag blifvit sextio år och
verkligen hunnit lära känna hästen måste hon dö.»
Det blef stilla under palmerna. Herrarna höjde de
tunga kristallbägarna med den engelska sodan, hvilken som
ett förtrolladt fluidum förflyktigades i munnen och lämnade
kvar i blodet bränngnistorna från den gamla starka whiskyn.
Men nu kom det ögonblick, då humoristen-parasiten
fattades af ett dämoniskt begär att gyckla med allt heligt.
Han gjorde hädiska skämt både öfver växlar, millionärer
och hästar. Han vände sig till Gabriel Isaksson, som
dystert inom sig upprepade Stierncreutz’ ord: när
människan blifvit sextio år och verkligen lärt känna hästen,
måste hon dö. Det lät som Jeremias. Den germanska
humoristen ville uppmuntra honom och sade höjd öfver
alla trånga fördomar: »Jag är för min del filosemit. Jag
säger alltid: Moses, Jesus och Offenbach.»
Men nu reste sig ålderspresidenten, landets främste
filantrop, alla välgörande stiftelsers skyddsherre, Emanuel
Faxe, från spelbordet, stoppande med synbar belåtenhet
några sedlar i västfickan. Han gaf alltid signal till uppbrott.
Sedan ett tiotal år lefde han i ett af samhället fullkomligt
erkändt dubbeläktenskap. Det var hans vana att före
hemfärden göra den morganatiska gemålen ett besök. Hvithårig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
