Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Prinsessan. Novellett af Henning Berger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
prata en timme vid denna grind, liksom man oundvikligt
tar en afrifning eller kammar håret?»
Han stammade:
»Nej — jo — nej.. .»
Hon log och insvepte honom i sina svarta, milda,
ljufva blickar.
»Nåväl?»
Starkt upprörd, troende sig se himlen öppnas, frågade
poeten:
»Ni menar?»
Men hon log ännu mer, hennes hvita tänder lyste i
kapp med de skälmska ögonen under hattens breda brätten.
»Säg ut ni i stället.»
Darrande sade han:
»Jag vill ej — jag kan ej skiljas från er, ty jag älskar
er — det ser ni, det har ni sett...»
Hon blef alldeles stel och kall. Hennes leende dog bort
och hon blef mycket blek. Som om en osynlig regissör väntat
på denna replik, drogs i detta ögonblick ett moln för solen
och hela landskapet blef i ett nu kallt, mörkt och förändradt.
»Min vän,» sade hon stilla, »ni förifrar er! Så har
jag ej trott, ej sett. Ni är oförståndig.»
Den olycklige trodde sig i dessa ord höra hopp och
han tog för första gången hennes händer, som hon ej
undandrog, och kysste dem.
»Säg,» hviskade han, »säg bara en sak, lofva bara
ett: att ni kommer i morgon?»
Hon böjde sitt hufvud så brättet skuggade de svarta
blickarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
