Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Prinsessan. Novellett af Henning Berger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nåväl, de möttes i en hel veckas tid vid grinden.
Låt mig säga, att min vän var af den sällsamma, men visst
icke alltför sällsynta naturen, som förstod att ej slita
sönder ett sprödt förhållande genom något så klumpigt som
ett hastigt närmande, en presentation, en intimitet, och
så vidare. De sade ej sina namn, talade ej om något för
båda gemensamt, ägnadt att sammanföra djupare, men
hade ändå förtroenden, utbytte åsikter, disputerade. De
öppnade aldrig grinden utan stodo som första morgonen
på hvar sin sida och talade helt lugnt med hvarandra. De
tryckte icke ens hvarandras händer, men ofta drunknade min
stackars väns blick i den unga flickans leende och lidelsefria
svarta ögon. Och när de efter en kort timme skildes, gingo
de helt lugnt åt hvar sitt håll igen — men han med högre
färg och lifligare klappande hjärta än någonsin tillförne.
»Hon är prinsessan,» kunde den stackars gossen mumla.
Och det var verkligen som i en saga. Ty hvarje dag sken
solen allt klarare och varmare och grönskan lyste friskare
än förr, och då han gick sin skogsväg, mötte han aldrig en
människa. Det blef vackrare och vackrare och prinsessans
ögon tycktes oändliga i svarta djup och strålande förståelse.
Men en dag sade hon plötsligt:
»Hur länge har ni tänkt att detta skall räcka?»
Då vaknade den stackars drömmaren, och när allt
hans blod rusat till hjärtat, måste han sett blek och
underlig ut, ty hon började skratta och ropade:
»Men hvad går då åt er? Har ni trott att vi i hela
vårt lif skulle hvarje morgon, år ut och år in, stå och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
