Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klarinetten. Novell af Gustaf Ullman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och det var inte så litet. Glömt det, därför, att där såg
han en blå hafsstrimma, svinnande smal och töckenblek,
men ändå–––––ja, och där hade han med blicken följt
fororna på vägen, som förde hem till staden.
På dessa saker tänkte klarinettblåsaren och denna dag
steg en annan musik i hans hjärta än den, han mekaniskt
frambragte med läppar och fingrar på det stackars gnälliga
träinstrumentet.
»Sven Brittas!»
Berndt knackade* orkestern teg och alla stirrade på
Sven. Han sänkte sin pipa, skrämd, skuldmedveten.
»D’ä tredje gång du blåser fel — i dag.»
»Ja, Berndt.»
»’Ja’ — ja! Och alltid på samma ställe.»
»Ja.»
»Du tror, det hörs inte upp till Svarten? Och du
minns väl inte hva’ smörj du fått för det där?»
Sven både visste och mindes, han hade blott lyckats
glömma det ett ljuft ögonblick. Klarinetten hade visst
bragt honom mer ondt än godt, den var redan hans fasa.
— Man tog om. Alla klämde i. Åter ljöd paradmarschen
från lusthuset ut öfver trädgården och den öde nejden,
som sof i aprilskurarna. Man kunde tro det spökade på
Hökås, när dessa osynliga musikanter stämde upp sin
festmarsch, som ekade i den fattiga, tomma öfvergifvenheten.
Ett fönster öppnades uppe i hörnet af
hufvudbyggna-den, där skolsalarna lågo. En storväxt, kraftig karl böjde
sig ut. Han hade brillorna uppskjutna på den breda släta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
