Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Klarinetten. Novell af Gustaf Ullman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
pannan och hela ansiktet, med kisande, svart blick och
hopknipen mun uttryckte spändt lyssnande, vädrande i
regnluften som efter rof.
Sven blåste af all makt, men sinnet gick i ostyriga
böljor, hågen var svallande full af vårminnen, hemlängtan
och ångest. Hela lusthuset dansade, kamraterna och
notställen kretsade rundt som en karusell till finska marschen.
»Sven BrittasI»
Det blef moltyst. Klarinetten hade skurit falskt i
välljudet, och Berndts ögon lyste metalliskt hårda och
förbittrade. Detta ständigt upprepade misslyckande återföll
ju på honom, som ledde öfningen.
Då hördes en röst, så väl känd, att de alla sprutto
till vid den. Den kom uppifrån skolsalarna.
»Berndtl Hör hit!»
»Svarten!» — hviskade pojkarna och Berndt log fult
åt Sven.
»Nu, du Sven!»
Så öppnade han raskt dörren och ropade i ödmjuk ton:
»Jaha, direktören.»
»Hvad är det jämt med klarinetten?»
»Jo. D’ä Sven Brittas — ju — som —»
»Vet nog. Alltid han. Och alltid där. — Ni andra
kan ju marschen perfekt.»
»Berndt,» — hviskade Sven — »jag kan den med.»
»Ja,» sade Berndt — »Sven säger, han kan den med.»
Pojkarna fnissade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
