Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den underlige munken. Saga af Anna Wahlenberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då skrek han som i vanvettig yrsel:
»Mitt ljus brinner! Mitt ljus brinner!»
Slutligen kom han ihåg munken och såg bort mot
dörren. Men synen var borta. Då han spejade ut öfver
berget syntes ingen lefvande varelse. Och heller icke i
stugan fanns någon munk att se. Men midt på golfvet
stod Dagny med strålande ögon och log, medan hon höll
sina svidande, brunbrända händer framför sig.
Han störtade fram och tog dem varligt i sina.
»Stackars, välsignade, små händer,» sade han. »Mitt
hjärta är kallt. Det skall svalka er.»
Och han lade dem mot sitt hjärta. Men medan de
lågo där, kände han hur blodet började flöda varmt
genom hela hans kropp. Han hade icke längre något kallt
hjärta, som kunde svalka hennes händer. Men det
bé-höfdés icke heller. Då han åter såg på dem hade ett
under skett. De voro helade och lena. De stygga
brännsåren hade läkts, och i deras ställe funnos blott ett par
röda ärr, formade som eldslågor.
Och de märkena försvunno icke så lätt som
såren. Dagny följde herr Olof nedför berget. Hon följde
honom hem till hans slott och stannade där som hans
hustru. Men eldsmärkena i hennes händer sutto kvar
i hela hennes lif. Och hvar morgon, då herr Olof
vaknade, och hvar afton innan han somnade, kysste han
dem, ty han visste mer än väl, att utan dem hade han
fortfarande vandrat kring världen som en osalig, frysande
stackars ensling.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
