Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Drömmen om barnet. Novell af Sigfrid Siwertz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att din rymd blir större, tanken upplöser allt det yttre och
gör det till ett inre. Rummet hvälfver sig i ditt medvetande,
och där är lagen för stjärnornas banor skrifven. Världens
oändlighet speglar blott själens oändlighet, är blott ett
uttryck för att det icke finns någon gräns inåt...
Sven Borin reste sig och gick fram och tillbaka på
kullerstenarna med knutna händer och brännande kinder.
Hans dröm delade sig plötsligt, tog ny strömfåra utan att
den gamla torkade ut.
Uppsalaåren gledo förbi honom. Uppe i den lilla,
bistra staden på slätten hade han en gång känt det
ojämförliga behaget att luta sig mot en starkare själ. Hans
vän var filosof, omedgörlig rationalist. Om kvällarna satt
han olympiskt lugn och insvept i ett moln af virginia.
Den lille benhårde Kant såg på dem med ett hemligt
småleende i sin ram, från Fichtes porträtt gingo kraftlinjer
ut, Nietzsches mustasch var som en kaskad öfver läppen.
Och vännen talade. Det var som om han burit lifvet i
sin högra hand och vägt döden i den andra. Och Sven
vacklade hem i vinternätterna, klarnad och mildt
genomträngd af abstraktionens lycka, som är släkt med dödens...
Nu var det ett sådant öde som uppsalavännens, han
drömde för sin son — att bli en stark, ensam man, en
hvilande kraft, ett klart och stilla ljus. Allt det, som bara
var nebulosor hos honom, skulle bli klara stjärnbilder hos
den unge...
För detta måste han offra sig.
Stunden blef honom till en tyst själfuppgörelse. Han
8. — 8vea 1907.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
