Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar Levertin. Essay af David Sprengel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bekymrade upptagenhet af tusen saker och den
plötsliga tankspriddheten, hvari han liksom drogs in i
rymden omkring. Och så med ens det roliga, oförglömliga
skrattet åt någon för tillfället påhittad lustighet, ty den
andre, som reste för sin hälsa skulle kryas upp; och
det var melankoliska ord bland de muntra och hela
tiden det vemodiga skimret i hans ögon, hans vackra
djupa ögon. Och så, skämtsam och svårmodig, och
så lefvandel, steg han in i natten och var borta.
Annorlunda har han ju nu ej heller dött.
Sammansatt och okonstlad, hängifven och slutande sig
omkring sig själf, tilldragande oss och oförstådd af oss,
lefvande med så stark puls som nästan ingen in till
det sista han sågs, och så plötsligt — är han icke mer.
Och vi upprepa de gamla orden, den franske
kungens inför en domnad kropp: »Hvad han är stor!
Större ännu som död än som lefvande,» och
Pascal-biografiens: »Allt detta ha vi först fått veta efter hans
död» — och det är alltid det samma sällsamma och
beklämmande, att, för att en människa helt skall ses,
måste hon först gå bort! Hans död förklarar hans
gärning, lyfter den upp på en sockel, under ljuset,
öfver oss, visande oss, hvem han var, huru mycket.
Men kanske också det är naturligt och logiskt, att
det är hans död som förklarar honom för oss, ty
döden var det ord, hvari han själf fann sitt väsens
förklaring.
Minns någon mer hans första produktion: Från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
