Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar Levertin. Essay af David Sprengel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han var en lidelsefull, orolig och brännande natur och
som blef en ej mindre lärd man, Merimée, talar i ett
bref om några år, hvilka han under sin ungdom låtit
gå förlorade med intigheter och i dåligt sällskap, af
leda och desperation; Levertin tyckes lika litet i sin
ungdom haft några förlorade år, som han senare
föreföll känna till förlorade dagar. —
Dödstanken, som bemäktigar sig honom på tvenne
sätt: som smärta öfver en älskads bortgång och som
aning om egen, nära förestående förgängelse,
omskapar världen för honom; den ger honom en egen värld.
Den blir till en filosofi, en metafysik, en mystik,
en religion ... Sin filosofi, sin föreställning om tingens
väsen, gör han till en metafysik, där döden är
principen ; och denna metafysik gör han till en mystik och
en religion genom att lägga dyrkan däri. Religionerna
gjordes af ett släkte, som icke ville veta af något slut,
och mystik var begär efter oändlighet, för det enda
som förstods: individen. Denne diktare gör en religion af
upphörandet och en mystik af ändligheten. Med samma
andakt som de religiösa sade: du skall lefva, säger
han: du skall upphöra. Lyckligt som dessa
upprepade: ditt jag skall icke dö, upprepar han: ditt jag
skall återvända i vinden och mullen. Som de tröstade:
döden är en sekund, tröstar han: ditt lif är något
öfvergående. Oändlighetsbegäret skapade det eviga
lifvet; Oscar Levertin får oändlighetsförnimmelser
inför förintelsen. Skönheten, storheten, majestätet är att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
