Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar Levertin. Essay af David Sprengel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
intet skall bli öfver af hvad som bränner och lyser i
din tanke och lider och jublar i ditt hjärta, och att
rymden evigt brusar.
Lifvets makter bli dödens symboler: kärleken är
de famnandes försök att nå förintelsen, befruktningen
tecknet att insekten skall försvinna, hänförelsen den
droppvisa förblödningen, arbetet det redan från början
märkta, ty det ägnas framtiden och skall öfverlämnas
åt andra. Allt det som lofvar och lockar älskar han
nu, därför att det bedrar och sviker, allt det vackra,
därför att dess skimmer skall brista eller redan är
brustet. Det hela får öfver sig en ny hemlighetsfull
och smärtsam glans, det märktas och invigdas,
bländ-verkets och chimärens. Jag skall alltid minnas det
uttryck, hvarmed han brukade säga, när han läste
några verser af en gammal poet han älskade eller
visade en gravyr efter en gammal tafla han sett en gång
och som nu drömde i ett galleri, långt borta: »Detär
så vackert, att det gör ondt...» Andra älska lif som
lefvats och lif som lefver, och kalla det forntid och nutid;
han böljar under de dår namnen snarare älska det
som upphört och det som håller på att upphöra. En
vis kurtisan, som skulle dö och tillfrågades, om hon
söijde däröfver, svarade: »Hvarför? Jag lämnar efter
mig endast döende.» Det är det döende denne
skriftställare älskar i allt det lefvande: ögonblicket såsom
intermezzot mellan tvenne mörker, med skuggor ännu
öfver sig från döden bakom, med en alltmer inkråk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
