Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar Levertin. Essay af David Sprengel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ether, lättande, befriande, högst uppe isande, den
nattliga själfuppgörelsens inför väsenslös evighet; —
det blir till en lära: döden kan nalkas dig som
febernätternas skräckgestalt, och hvit af fasa vill du gömma
dig, eller du kan vara den unga sjuklingen och stirrar
mot honom med ett trött leende, alltför utmattad att
känna fruktan, tacksam att bäras bort genom rymden,
redan slutande ögonen till den hisnande flykten, och
om han så lämnar dig, öppnar du dem åter besviket
och det darrar om din mun som det rycker i ett
sörjande barns läppar; men du kan också göra honom
till gudomen i ditt lif, om du får lefva, den stränga
och milda, och allting blir då så mycket vackrare,
smärtgn har kommit din blick att lysa mot världen,
din tanke har fått rekonvalescentens rörda vekhet, och
ditt hjärta blir stilla, till sist.
Förgängelsetanken har otvifvelaktigt flera gånger
förut erhållit gripande uttryck i svensk poesi; både
våldsamt, som förfäran, och lugnare, som resignation. Oscar
Levertin fortsätter Stagnelius — man kan redan förutse,
att den psykologiska litteraturhistorien skall fastslå detta.
När man tänker sig Liljor iSarons och Legender och visors
poeter bredvid hvarandra, är det för öfrigt påfallande,
hur de likna hvarandra, också mer än till det
allmänna draget: tidigt stämplade båda och tillbakadragna i
en egen atmosfär af grubbel och studier, med delar
af sina diktarprovinser som upp mot hvarandra,
kransade af riddartorn och borgar, fantastiskt belysta i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
