Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar Levertin. Essay af David Sprengel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kvälléns blodiga sol, med ett hemlighetsfullt vimmel
af dunkla gestalter på gator och vägar, med pockande,
törstig, aldrig tillfredsställd kärlek inne i husen eller
unga enslingar drömmande den vid sina fönsterrutor,
méd den farande vinden, de lutande träden, det
långsamt skridande vattnet i sammanpressade, passionerade
tonfall, i mystiskt, vibrerande bildspråk, talande om
»dessa två: kärleken och döden». Som Stagnelius, men
som ingen annan svensk, har skalden, som nu lämnat
oss, lagt döden likt en brud till sitt hjärta, talat om
den med glöd, ömhet och höghet, närmat den intill
oss; när årtiondena gått, skall man nämna hans namn
med den vördnad, och den undran, hvarmed man nu
nämner den äldre broderns. Bredvid hvarandra skola
några af bådas dikter lefva hos oss — så länge döden
finnes.
Ännu för några år sedan kunde Oscar Levertin ha
försvunnit, och vi kunde trott oss ha honom »kvar i hans
verk», som det alltid tröstas vid en diktares död; vi skulle
sörjt, som nu, för vår egen skull, men endast funnit det
naturligt, att han lämnat oss och »fiendelandet» och gått
bort, gått »hem» som han brukade säga och som det
passade honom att säga. Vi skulle erinrat oss ett ord
af Heidenstam: att det vackraste han sett i sitt lif
var en väns leende, medan han hostade blod: med
12. — Svea 1907.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
