Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar Levertin. Essay af David Sprengel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
arbetet den smärtsamma och ljufva altartjänsten. Hans
dagar tillhörde icke mera honom själf.
Därinne, framför det som till slut hade blifvit
honom de vackraste symbolerna i lifvet, en gammal
bok och en blomma, skulle han själf långsamt ha
blifvit gammal och hvit, såsom de, hvilka förgätit sig
själfva, i kraft af ordet att den söm gifver sitt lif skall
vinna det. ..
Därinne skulle han under långa kommande år
timme för timme och sida för sida upptimrat Verket,
mandomens och höstens verk, som hela detta
oförtröttade vackra lif i studier, dikt och dröm, dagars
mödor och nätters vakor hade förberedt och åt hvars
byggnad arbetaren själf brann af längtan att få hänge
sig — verket, hvars krossande säger oss, att allt détta
nu skulle behöfva börjas om igen och att det aldrig
kommer att börjas om .. .
Det ges slag af ödet så brutala, så meningslösa,
att det icke är den vanliga smärtan, som sedan går
öfver i vemod, de väcka, utan snarare ett slags
upprörd förvåning, som blir till en bitterhet, hvilken
stannar, eri förnimmelse som af något som brister eller
ville brista. Man erfor något däraf vid Emile Zolas
ännu helt oslitna hjärnas bråda förstöring; än starkare
är intrycket vid delta plötsliga bortslitande ur lifvet,
som på samma gång så tydligt var tillintetgörelsen af
en stor vardande verksamhet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
