Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar Levertin. Essay af David Sprengel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en paus i hans tal, en skugga öfver hans munterhet,
hans blick var borta, och man hade en förnimmelse
af att han plötsligt åter satt framför sitt bord, där
ljuset brann stilla öfver hvita pappersblad och
tystnaden bland böckerna stirrade mot honom med sitt
stumma, lyckliga leende. Där han talade bäst, var
under de långa promenaderna, en andligs och en
peri-patetikers, på gatorna i staden, som han älskade och
som han såg genom ett skir af erinringar från dikt och
historia — den var redan icke mera »världen», men
hans eget rum, en utvidgning af cellan.
Och därinne tjänade han .. . Edvard Brändes sade
mig en gång: »Hvad jag mest beundrar hos Oscar
Levertin är att han för hvar dag lär sig något nytt»;
själf har han, som om en naturlig sak, talat om »hvar
dags ökade förtrolighet med inhemsk odling»; sina bref
slutade han gärna: »nej god natt nu, jag skrifver detta
en sen timma efter att hafva arbetat hela dagen». Det
arbete, hvari han kanske först förts in af sin stora
energi och till hvilket han sedan flytt undan sorger
och nedtryckthet, det hade snart blifvit hans bästa och
ljusaste lycka, man märkte det strax af skimret, som
föll öfver hans ansikte, när han talade om allt han
hoppades få utföra, som föll öfver raderna, när han
skref om män af den typ han mest älskade, den typ
som nog ändock var en lugnare, mera harmonisk än
hans egen: de stora blida humanisternas; till sist blef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
