Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Äppelträdet. Berättelse af Amalia Fahlstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hvad hade lifvet att bjuda henne, sedan det fråntagit
henne allt, som ägt hennes kärlek? Hon kunde blott
lefva i det förflutna, och det enda lefvande samband, hon
hade med detta, var det gamla äppelträdet. Hon såg upp
i dess solinväfda grenverk. Hur lyckligt var ej det gamla
trädet! Knotigt och åldradt stod det där, omedvetet om
lifvets kval, och bar år efter år sin härliga blomskrud,
dessa hundratals fruktbarn, genom hvilkas farghymn det
sjöng ut sin lifsglädje. Dessa barn voro nu äfven hennes.
Hennes makes smeknamn hade varit »äpplemor».
Och det gick som ett skarpt styng genom hennes
hjärta. Här, under den gamla apeln, hade hon erfarit den
underbara sällhet, som fyller hvarje sann kvinna, då barnet
första gången rör sig i hennes lif.
Men allt hade blifvit mörker och död. När barnet
kom dödt till världen, hade hon inte andliga och
kroppsliga krafter att sörja. När man sade henne, att det inte
lefde, fann hon det naturligt. Men nu med krafternas
återvändande hade hon börjat känna längtan efter detta
barn, som hon aldrig fick sluta i sina armar. En längtan,
som hon fruktade, emedan den inneslöt en oläklig smärta.
. Hjälplöst såg hon upp i det gamla trädets krona,
som moderligt tycktes vilja hägna henne. Och på samma
gång, hur stoltserande bredde ej grenarna sina kvistar
inför henne, som ville de säga: »ser du våra skatter, våra
ljufva, blomstrande barn?»
Ja, ja, hon såg dem, och utan afund ville bon dela
det gamla trädets glädje. De skulle hägna hvarandra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
