Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I Brussa. Reseminnen af Mari Mihi. Med 4 bilder efter fotografier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nar man vandrar öfver den bro, som heter Sed-Bachi
och skådar ned i den smala, djuptskurna floddalen Gueuk
Déré, där det gröna snövattnet från bergen hvirflar fram,
då kan man inte undgå att påminna sig den dystra Darro,
hvars branta strand klättrar upp till Alhambras trädgårdar,
där regnpiparen hvisslar sina ängslande två eller tre toner.
Och där regnpiparen höres, där kan Gud inte längre hjälpa,
säger ordspråket.
Granada är lättjefullt och sömnigt, bigott och
depra-veradt, halflefvande på att för främlingen demonstrera sitt
ohjälpliga förfall. 1 Brussa däremot kan man inte draga
stora växlar på turisterna, och man föraktar dem i
förhållande härtill; idogheten står högt, varuutbytet är lifligt,
och från dess larmande basar rulla landets produkter på
den lilla järnvägen ned till Moudania, ut i vida världen.
Trots denna högljudda köpslagan, trots medjidjéernas
skrammel och formännens eviga vurda-rop, bibehåller Brussa
sin karaktär af tystnad och slutenhet, af falnad glans och
storhet i dödsslummer. Jag tror, att detta beror på
graf-varna. —
Orienten är som en enda oändlig begrafningsplats,
där utlefvade kulturskeden och afdöda generationer jordats.
Öfverallt ser man dessa vidsträckta, vanskötta kvarter åt
Det tysta folket med de grindstolpliknande marmorvårdarna,
hvilka stå så tätt, att ingen vagn här kan köras fram.
Muhammedanerna bära sina döda till den sista hviloplatsen,
och detta går alltid med en fart, som flydde man för fienden.
Det enda tillfälle, då turken har brådtom, är på begrafningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
