Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Prins Eugen. Essay af Harald Brising. Med 15 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
man ofrivilligt att tänka på den alltjämt upprepade
konflikten mellan vandringslusten och hemkärleken.
Den ena sammanhänger med den andra, och de som
hetast känt ungdomsblodets längtan till äfventyr i
främmande länder hafva slutat med att djupast förnimma
den oanade styrkan i det mystiska band som binder
individen vid torfvan. Vår själfständighet är alltid
begränsad. Huru mycket af vår personlighet som är
grundadt på intryck från den natur i hvilken vi lefvat
äro vi vanligtvis icke själfva i stånd att afgöra, men
känslan af samhörighet med densamma kan hos vissa
människor blifva så stark att den leder till ett slags
identifiering af individen och hembygden. I botten af
hvarje karaktär slumrar ett sagoland, med källsprång,
skogar och ängsmarker, ur hvilka tankarna spira som
klängväxter: det är den enskilda människans arfslott af
fädernejorden. Därför är landskapsskildringen i själfva
verket en af de personligaste konstarter som existerar,
den kan gifva oss grunddraget i en människas väsen, fritt
från alla tillfälliga och förvillande episoder. Samma
stycke jord som gifver den ene stoff till en fridfull idyll
kan i en annan belysning och för en annan person vara
mättadt med tragisk stämning. Hur karakteristiska äro
icke Rubens’ landskap, hur talar icke hvarje linje i
deras oroligt skummande floder och af blixtar
genomborrade moln om hans lidelsefulla kraftnatur. Och
hvilken skillnad är det icke mellan Rembrandt och de
nyktra holländska småmålarna, änskönt de till synes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
